KATARAKT
Eftersom man konstaterat i USA att redan några i den första och
andra generationen efter Dorothy Goodale’s havanaiser (de ursprungliga
8 i början av 70-talet) utvecklade katarakt, så innebär det att vi idag INTE
har några helt ”fria” linjer, utan vilken som helst av våra havanaiser KAN
vara bärare av genen…

Vi börjar ögonlysa våra hundar vid ett års ålder och fortsätter sedan ögonlysa dem en gång om året tills dom är åtminstone 7 år. Hos flera raser förekommer ärftliga ögonsjukdomar som i värsta fall kan leda till att hunden drabbas av blindhet. Då de flesta av dessa ögonsjukdomar inte går att behandla när de väl har uppstått är det väldigt viktigt att man försöker minska förekomsten av sjukdomarna genom ett noggrant avelsarbete. För att förhindra att ögonsjukdomar förs vidare är det därför viktigt att hundarnas ögon undersöks så att man i möjligaste mån kan använda endast friska hundar i avelsarbetet. Ju fler som ögonlyser sina hundar desto bättre för rasen och dess utveckling.

Ögonlysning:
Här upptäcker man t ex. katarakt och RD (Retinal Dysplasi) men även sjukdomen PRA (Progressiv Retinal atrofi).
såvida man inte ögonlyser för långt ned i åldrarna.
Ögonlysning bör göras en gång per år om man vill vara säker då vissa defekter är progressiv d.v.s utvecklas med tiden.

Hur går en ögonlysning till?
När man kommer till sjukhuset får hunden el katten pupillvidgande ögondroppar – ca 15-20 min före undersökningen. Anledningen till detta är att man då få möjlighet att se så mycket som möjligt av ögats inre delar. Vid undersökningen använder veterinären ett sk oftalmoskop för att kunna se ögonbotten och näthinnan ordentligt. En sk spaltlampa används för att inspektera ögats främre delar, som t ex linsen. Själva undersökningen är helt smärtfri och på de flesta hundar och katter går det utmärkt att genomföra undersökningen utan lugnande medel. Resultatet av undersökningen erhåller man som djurägare direkt efter undersökningen och resultatet registreras sedan även hos SKK.

Vad skall jag som djurägare tänka på efter en sådan undersökning?
Hundens el kattens pupiller kommer att vara dilaterade under några timmar efter undersökningen. Djuret kan under denna tid vara extra känslig för starkt ljus, t ex starkt solsken då de inte kan dra samman sin pupill som de gör normalt.

Katarakt delas upp i olika grader enligt följande;
U.A. Utan anmärkning
Kat. Katarakt
BP. Bakre polär katarakt
ÖP. Övrig partiell katarakt
LU. Lindrig utbredning
MU. Måttlig utbredning
RD delas upp i olika grader enligt följande;
RD. medfödd ärftlig defekt i näthinnorna.
MRD. Multifokal RD. medfödd mindre missbildning av näthinnan, alltifrån veck till större "geografiska" förändringar.
Vad är PRA ?
PRA: kan beskrivas som en successiv förtvining av näthinnan och dess synceller.
PRA är en förkortning av Progressiv Retinal Atrofi, det är en ögonsjukdom som finns i flera raser och resulterar i att hunden så småningom blir blind.

Progressiv står för att sjukdomen inte dyker upp färdigutvecklad utan symptomen ökar efter hand. På sätt och vis kan det kännas som en lättnad eftersom våra hundar inte blir blinda direkt utan om sjukdomen hinner utvecklas så långt, är de redan i en ansenlig ålder. Ögats näthinna, med ett finare ord retinan omvandlar de bilder som kommer in i ögat till nervimpulser som skickas vidare via synnerven för bearbetning i hjärnan. Här finns tappar, som svarar för färgseendet och stavar som tar hand om vårt (hundens) mörkerseende och registrerar svart och vitt.

Atrofi betyder förtvining och står för att blodådrorna i näthinnan förtunnas och förtvinar vilket gör att den fungerar sämre och sämre.
Hur upptäcks PRA?
Det finns två metoder som används för att upptäcka PRA hos en hund; ERG och Ophthalmoskopi.

ERG innebär att man placerar en speciell lins i hundens öga och utsätter sedan ögat för olika slags ljus. Man mäter näthinnans respons på ljuset och jämför kurvorna med en springer som är frisk. Här kan man upptäcka PRA på relativt unga hundar.

Med Ophthalmoskopi (som är det vanligaste) tittar veterinären in i ögat och studerar näthinnan med hjälp av olika optiska instrument. Här kan det vara svårt att se symptomen på PRA innan hunden är 3-4 år, symptomen är för otydliga. Resultatet man får vid denna typ av undersökning håller i ett år, sedan måste man lysa om hunden om man t.ex. ska använda den till avel. Kostnaden för Ophthalmoskopi Är 300:- (Djursjukhuset Albano, augusti-00) och för ERG 3000:- (Ultuna, augusti-00) så det är en viss prisskillnad.

Båda metoderna är komplicerade och veterinärer måste ha speciell utbildning för detta.
Vad görs för att undvika PRA?
Alla hundar som i Sverige diagnostiseras med PRA (sjukdomen eller anlaget) får parningsförbud liksom deras föräldrar. Se vidare i broschyren Registreringsbestämmelser från Svenska Kennelklubben. Som uppfödare ska man vara restriktiv och inte avla på hundar med för mycket PRA-anlag eller troliga PRA-anlag bakåt i stamtavlan.

Tyvärr är anlagen så spridda att det inte är möjligt att plocka bort alla anlagsbärare, troliga och möjliga ur aveln – då skulle antalet hundar som det gick att avla på komma att bli så litet. Problemet är också att anlaget är enkelt -reccessivt, d.v.s. en hund kan bära på anlaget utan att bli sjuk och man kan inte upptäcka detta genom att undersöka hunden. En hund med ett dolt anlag som paras med en annan hund som också bär på ett dolt anlag kan få valpar som kan utveckla PRA och först då visar sig anlagen och hunden kan plockas ur avel.

Ärftlighet??
Goda genetiska studier vad gäller PL saknas fortfarande. Men då man sett PL hos många olika raser samt att antalet fall varierar kraftigt mellan raserna och mellan olika "familjer" indikerar det på att PL är ärftligt.
Några forskare hävdar att den är enkel autosomal recessiv medan andra anser att den är polygen.

Enkel autosomal recessiv nedärvning:
Enkel innebär att endast en gen på en vanlig kromosom styr sjukdomens uttryck. Autosomal innebär ej könsbunden. Recessiv innebär dubbelt anlag för sjukdomen måste till för att att avkomman skall drabbas. En från modern och en från fadern.
Detta gör förståss spårningen av defektgenen lite svårare, då det säkert finns en mängd hundar som är helt friska men som ändå bär på genen i enkel uppsättning.

Polygen nedärvning, (poly = många):
Polygen nedärvning innebär att många gener tillsammans ger en egenskap, i lägre eller högre grad.
Varje gen var för sig, ger en ganska liten eller ingen effekt alls, men som tillsammans ger stor effekt. Eftersom de är många och ofta sitter på olika kromosomer kan man inte direkt bedöma nedärvningen av dem utan effekten blir "blandad". Man kan inte tala om anlagsbärare som vid recessiv nedärvning utan en hund har större eller mindre mottaglighet för defekten.

Symtom:
Symtomen varierar från att hunden hoppar på tre ben i några steg till att den är ständigt halt. Om knäskålen är permanent luxerad får hunden en typisk, knäande gång. Bägge benen kan vara drabbade.
Hundar med PL drabbas lättare av korsbandsskador och utvecklar med tiden pålagringar i knäleden om de inte behandlas. Många hundar med PL är symtomfria.

Diagnos:
Diagnos ställs genom att veterinär palperar (känner på) knäskålarna. Palpation innebär att man undersöker genom att bara använda händerna. Röntgenbilder kan tas för att bedöma graden av förändringar i benställning och eventuella pålagringar.
För Affenpinscher registreras patellastatus i SKK:s centrala register. För officiell patellaundersökning gäller att hunden är minst 12 månader gammal och ID-märkt. Resultatet ska vara skrivet på SKK:s egna dokument för "Patellastatus"
Det är viktigt att ej göra denna undersökning på växande hundar, då det kan ge ettfelaktigt resultat. Ej heller på löpande eller dräktiga tikar då bäcknet normalt skall vidga sig.

De kliniska fynden graderas därvid på en skala från 0 till 3:
Grad 0: Normal
Grad 1. Patella ligger på plats men kan luxeras manuellt. Den återgår spontant i normalt läge.
Grad 2. Patella luxeras lätt manuellt eller spontant. Den är mestadels luxerad men kan responeras.
Grad 3. Patella är permanent luxerad och kan inte reponeras.

Åtgärd:
För "eliminering" av PL-anlag följer man reglerna vid okänd eller polygen arvsgång. Vilket innebär att drabbade hundar ej bör användas i avel samt att avelsdjur bör användas från så bra kullar vad gäller PL som möjligt. Toleransen vad gäller sellekteringen av avelsdjuren måste även ta hänsyn till populationens storlek samt avelsbas. Inom en numerärt liten ras kan man inte bekämpa ett enstaka anlag så hårt att rasen får in flera andra deffekter/sjukdomar på bekostnad av bekämpningen av ett anlag. För sådana raser krävs en mer långsiktig planering, av rasklubben och dess uppfödare i fråga, med en ökande hårdare tolerans vart efter populationen tål detta.

Portosystemisk shunt
("porta-cava-shunt") PPS
Under fostertiden, då fostrets lever ännu inte arbetar, kommunicerar tikens blod med valpens genom navelvenen som går direkt in i valpens portasystem (vena porta). Portasystemet leder blodet rakt genom levern till bakre hålvenen (vena cava). Det innebär att blodet under fosterlivet leds ("shuntas") förbi fostrets omogna levervävnad.

När valpen föds avbryts blodflödet genom navelvenen och normalt skall då fostrets shunt - förbindelsen mellan portasystemet och hålvenen - återbildas. Blodet i portasystemet skall därefter ledas in i levern. Portasystemet skall föra näring från tarmen till levern.

En onormal (direkt) förbindelse mellan portasystemet och vena cava kallas porta-cava-shunt eller portosystemisk shunt (PSS). En sådan kan finns inne i levern (intrahepatisk), vilket förekommer främst i storvuxna raser, eller utanför levern (extrahepatisk). Det senare är mer vanligt hos småvuxna raser. En hund kan även ha flera shuntar.

Symtomen vid porta-cava-shunt orsakas av att levern inte kan utföra sina uppgifter eftersom blodet inte leds in i den på normalt sätt. Blodet blir därav mättat med slaggprodukter, särskilt från nedbrytningen av protein (äggviteämnen). Symtomen debuterar oftast hos unga hundar, men kan enstaka gånger dröja ända till medelåldern. I lindriga fall blir hunden endast allmänt trött. I svårare fall kan den bli kraftigt påverkad, nästan medvetslös, kort efter en proteinrik måltid. Mag- och tarmstörningar förekommer, liksom ökad, pervers eller nedsatt aptit. Ofta verkar hunden piggast när den matvägrar (blodet är fritt från slaggprodukter). Många drabbade hundar dricker mycket och bildar stora urinvolymer.

Diagnosen ställs genom bestämning av mängden gallsyra i blodet före och efter utfodring, förekomst av biuratkristaller i urinen och genom undersökning med ultraljud och/eller en speciell röntgenundersökning där man sprutar in kontrastmedel i portasystemet via mjälten.

PSS förekommer sporadiskt i många raser. I Australien finns PSS hos australian cattledog (blue heeler), malteser och old english sheepdog. Från Storbritannien beskrivs sjukdomen hos ett par hundar av rasen dvärgschnauzer och från Storbritannien och Australien rapporteras enstaka fall hos welsh corgi. PSS har där också förekommit familjärt inom rasen amerikansk cocker spaniel.

I USA anses dessutom följande raser predisponerade: cocker spaniel, dobermann, golden retriever, labrador retriever, pudel, schäfer och yorkshireterrier. Följande anges ha PSS något oftare än övriga raser: cairnterrier, mops och skotsk terrier.

I Sverige har enstaka fall påvisats hos över tjugo olika raser. I Norden (inklusive Sverige) har anomalin särskilt uppmärksammats hos irländsk varghund. En autosomal recessiv eller polygen arvsgång har föreslagits.
____________________________

RÖD MISSFÄRGNING AV PÄLSEN
Hundar med ljus pälsfärg kan bli missfärgade och få en rödbrun färg på pälsen
där den utsätts för tårvätska, saliv eller svett. Detta beror på att kroppsvätskorna
innehåller porfyriner, vilket är en nedbrytningsprodukt från röda blodkroppar.
Vi kan se missfärgningen som rödbruna ränder från ögonvrårna ner över
kinderna på de hundar som har rinnande ögon. På andra hundar syns en tydlig
rödbrun färg på pälsen mellan trampdynorna, där hunden svettas.
Många gånger misstolkas detta som en svampinfektion, men är alltså
helt normalt. Skulle däremot huden under pälsen visa en rodnad eller svullnad
kan det ha helt andra orsaker.Andra hundar kan ha en rödfärgning av sin ljusa päls på ben,
buk och/eller tassar, och då kan vi alltid misstänka att de har slickat sig på dessa platser.
Saliven kommer genom sitt innehåll av porfyriner att ge pälsen dess missfärgning.
Orsaken kan vara underliggande problem med exempelvis klåda eller värk på dessa platser.
En hund med allergi har till exempel ofta klåda på sina tassar.
Det överdrivna slickande ger då rödfärgning av pälsen både på ovan- och undersidorna.
Samma hund kanske även slickar sig i ljumskarna och då missfärgas pälsen där.
Ledvärk kan också vara orsak till ett överdrivet slickande över eller i närheten
av den onda leden. Pälsen blir då röd av slickandet även här.
Saliv kan missfärga mungipor och behåringen på bringan samt i vissa fall även benen.
De senare gäller framför allt de hundar som saliverar rikligt.
I litteraturen talas det om att hundar i undantagsfall kan få samma missfärgning
om de får en diet med proteiner av dålig kvalitet. Detta försvinner helt då hundarna
får byta till en diet med proteiner av hög kvalitet.
Även dieter med för lite koppar kan ge samma rödfärgning av pälsarna.
Dessa senare orsaker torde vara mycket ovanliga i Sverige, då våra hundar
oftast utfodras med högkvalitativa och välbalanserade foder. Men,
om hundägare tillsätter olika preparat till ett helfoder löper de alltid risken
att ett tillsatt ämne överdoseras eller att ett tillsatt ämne blockerar
upptaget av något väsentligt i fodret, vilket resulterar i en brist.
Båda tillstånden kan ge hunden problem.

Veterinär ANN STRANDER är specialist i
hundens och kattens sjukdomar med speciell
inriktning på hudsjukdomar. Hon arbetar vid
Djurklinik Nordväst/Hässelby Veterinärpraktik,
Stockholm.

NAVELBRÅCK
Medfött navelbråck är en genetisk belastning.
Det kan generellt inte anses försvarbart att använda hund med medfött navelbråck till avel,
då avkomman löper större risk att få denna defekt.   SKKs grundregler är tillämpbara.
För att avgöra huruvida en hund med lindrigt navelbråck kan användas i avel
eller ej behövs dock rasspecifika prioriteringar, där de avelshygieniska åtgärderna anpassas
till rasens övriga defekter, numerär och genetiska bredd. 
Hundar med stora/grava medfödda navelbråck ska ALDRIG användas i avel.

Statens Jordbruksverks författningssamling § 2 är även den tillämplig
enligt samma resonemang vid avel på hundar med nämnda defekt.

LIVMODERINFLAMATION
Det finns 2 former av livmoderinflamation hos hund.
Dels en akut och dels en kronisk, s.k pyometra.
Den akuta beror primärt på en bakterieinfektion som
hunden kan ha fått i samband med en kompliserad
förlossning med kvarvarande efterbörd eller vid abort.
Det förekommer också att hunden blir infekterad i
samband med parning eller vid inseminering.
Den kroniska beror primärt på en hormonell störning som
leder till att livmoderns slemhinna förändras vilket underlättar
för en bakterieinfektion.
Vid akut inflamation får hunden symtom innom några dagar
efter att ha blivit infekterad, allmäntillståndet blir nedsatt och
tiken får hög feber. Hon vill inte äta och får illaluktande flytningar.
Hunden ska behandlas med antibiotika och livmodersammandragande
medel, det är viktigt att behandling sätts relativt snart så att
tillståndet inte blir kroniskt.
Kronisk varig inflamation, s.k. Pyometra, är en vanligt hoss medel-
ålders och äldre tikar, den uppträder som regel 8 veckor efter avslutad
löpperiod. Det tar ibland flera löpperioder innan sjukdommen utvecklas.
Oftast har dessa tikar behandlats hormonellt för att förhindra löp
eller för att avbryta en dräktighet efter tjuvparning.
Vid pyometra blir hunden slö, vill inte äta, ökad törst och ökad urinavgång.
Sjukdomen är akut och ska behandlas, diagnosen ställs med ledning
av de symtom hunden har, men ofta får veterinären röntga buken
för att vara säker. Den klassiska och säkraste behandlingen är att
operera bort livmodern.
Unga tikar som får pyometra och som man vill behålla i avel går att
behandla medicinskt med ett hormon, behandlingen botar endast
infektionen och den primära orsaken kvarstår och risk för återfall
vid framtida löp.
När det gäller spontan uppkomst av livmoderinflamation bör man
diskutera tikens avelsvärde med veterinären,
eftersom sjukdomen förmodligen är ärftligt betingad.

Veterinär Anne-Sofie Lagerstedt vid SLU.

Kryptorkism förekommer hos nära hälften av hundraserna i Sverige. Frekvensen varierar från under 1proc. till över 6 proc. men är vanligen är under 5 proc. Kryptorkism förekommer oftare i dvärgraser och kondrodystrofa raser än bland medelstora hundar.

Enligt en större studie har kryptorkida djur oftare än andra även anomalier i penis och förhud. Dessutom finns en förhöjd frekvens av patellaluxation och navelbråck.

En sammanställning av flera olika undersökningar av kryptorkism hos boxer och schäfer visar att arvbarheten är mycket hög, 0.5-0.8.

Arvsgången är inte klarlagd. Genetiska studier försvåras av att anlaget bara kommer till uttryck hos det hanliga könet. En familjär förekomst av kryptorkism får anses fastställd och flera forskare hävdar att primär idiopatisk kryptorkism ökar vid inavel. Det är troligt att kryptorkism inte följer en enkel arvsgång annat än i undantagsfall. Recessiv arvsgång med samverkan av ett fåtal gener har föreslagits. Möjligen regleras testikelns vandring inuti buken av en gen och den yttre vandringen genom ljumskkanalen av en annan. En undersökning, som har stöd av flera forskare, kan tolkas så att anlaget är ett polygent tröskelanlag.

Anmärkningsvärt är att ett par studier visar en övervikt av hanar i kullar som innehåller kryptorkida valpar.

Kryptorkida hundar används inte i avel och avelsdjur (både hanar och tikar) bör väljas från så bra kullar som möjligt,
gärna från kullar där alla hanar har normalt belägna testiklar.